Jag borde vara glad.
Men det gör så jävla ont i mig.
När den är ur mig, gråter jag för att jag vill ha tillbaka den.
När den väl kommer tillbaka, så gråter jag för att jag inte kan hantera den.
Jag vill så mycket, jag vill baka, jag vill jogga, jag vill till älskling, jag vill jag vill jag VILL!
Jag är så jävla patetisk som ligger här och tycker synd om mig själv, jag är så jävla äcklig.
Vill spy på mig själv.
Vill vara nöjd.
Allt gick så bra.
Jag såg förändring!
Sen ett litet snedsteg förstörde allt.
Allt jag kämpat så hårt med.
Ingenting är kvar.
Bara den i min hjärna.
Den växer som en tumör.
Och den kommer nog aldrig försvinna.