Jag blir så jävla trött att folk ska hålla på. Kan man inte bara lämna mig ifred? Kan inte bara HAN lämna mig ifred? Jag hatar min pappa, han ska alltid lägga sig i, om jag gråtande ber honom lämna mig ifred, så ska han sakta upprepa; Du mår inte bra. Du mår INTE bra. För att sedan bara gå ut ur mitt rum medans jag ligger gråtande på tangentbordet. Jag vill inte att han ska lägga sig i mitt liv, jag mår bara sämre, och det hjälper inte direkt. Det hjälper inte med att hota med att jag får gå om 9an, om jag inte klarar av att gå till skolan, så kan jag inte gå till skolan. Men ärligt talat så skiter jag i vilket. Om jag får gå om så ska jag fan inte gå här, och jag ska fan inte bo hos min pappa. Och om jag inte får gå i skola i göteborg, så går jag fan hellre om.
Och jag vill inte prata med någon, inga ska bry sig. Jag trodde att nu så skulle allt bli bra, jag var så jävla glad, på kvällarna dansade jag runt till Håkan Hellström, och somnade med ett leende. Nu lägger jag mig bara i sängen och somnar med knivar i hjärtat. Jag är äcklad av allt, människor är opålitliga, finns bara en människa som jag inte kan säga så till, och det är Rebecka.
Allt känns så jävla hopplöst. Om jag trott att jag varit ledsen någon gång innan, så är det inget emot nu.